Katarina

Åh, vad jag har längtat efter den här dagen!

 

För första gången på flera år (känns helt sjukt att skriva det, men min ponny var ju konvalescent väldigt länge innan hon togs bort) har jag ridit. Innan när jag ridit Murre, eller andra hästar, har jag känt att jag inte riktigt haft det. Ni vet, det där lilla extra. Liksom... känslan. Kanske hänger ihop lite med att jag är tillbaka i min vanliga sadel igen, vem vet.

 

Idag var den tillbaka.

Men vi tar det från början. Stallägaren var i stallet samtidigt som mig i morse och var snäll och slog på Murres tappsko.

Sen red jag tillsammans med stallägarens dotter ute på ängen. Det har flyttat in kor i en hage brevid Murres så han var lite på tårna - säkert på grund av korna skon rök också, de hade tydligen sprungit som tokar när de dök upp.

 

Vi red alltså på ängen. Murre var otroligt skuttig men det var liksom.. inga problem. Han härjade verkligen runt i galoppen, bockade på stället ibland och var mer i luften än på marken. Ändå kändes allt ok. Vi fick till en bra galopp i slutet (ehh bra betyder att han springer framåt typ, haha) och sen travade jag av på ridbanan. Under tiden jag travade av red jag verkligen bra, Murre gick klockrent och vi trillade inte av ridbanan en enda gång. Duktig häst och duktig ryttare!!