Trapalanda börjar bli fullt..

Just nu går mina tankar till Ingrid och Alexandra som går igenom samma sak som jag precis har gjort.
Denna sporten är inte som någon annan och det är så himla tufft.
 
Blir lite mörkrädd när jag läser i Ingrids kommentatorsfält där folk kommenterar om att hon borde få en "second opinion". Grejen är att det inte är lätt att döma ut en häst, och framför allt försäkringsbolagen (om det är ett försäkringsbolag inblandat i Ingrid eller Alexandras fall kan ju inte jag säga något om, men generellt) har blivit mycket hårdare på det där.
 
En häst blir inte utdömd i första taget.
Få ägare ser det som en enkel utväg.
De flesta vill göra allt som går.
 
För mig tog det flera månader innan jag kunde acceptera att Fiffan inte skulle bli bra, sista veterinärbesöket var bara en konfirmation av det jag redan visste. Min älskade ponny var pigg och glad i humöret i slutet men kroppen skulle bara bli sämre och sämre. Hon var också nedstämd, eller kanske jag borde säga annorlunda, under 6 månader av de 10 hon var skadad.
 
 
Lilla ponnyn gjorde mig så lycklig.
 
Men alla går inte att rädda, hur många veterinärer man än åker till. Vissa skador går inte att reparera oavsett hur bra och riktig ridning man ägnar sig åt. Och även något som är litet och oansenligt och knappt ens gick att hitta med dagens modernaste teknik kan vara nog.
Trots det finns hästar med stora skador som sedan läker fin-fint.
 
Även den minsta tuvan kan stjälpa ett last.
 
Så tänk på när ni kommenterar, även de "i all välmening", är de verkligen välmenande? Om inte, skriv något annat eller inget alls.

Lycka

 

Molnen hopar sig..

 
Mörkret drar in över horisonten.
..men än så länge badar vi i ljuset.



Husdjursagronom och kaninägare med hästar i både hjärtat och hjärnan som skriver om livet. Muar heter min fina gulsvarta häst (men han kallas bara för Murre), en av drygt tjugo akhal tekéer i Sverige. Ni når mig via bloggen eller k.ramo@live.se