Katarina

I fredags skulle jag lunch-rida lite i det härliga vädret. Vi hade strålade sol och temperaturen låg strax över nollan. Kollegorna önskade god tur via Skype och sen gav vi oss iväg.

 

Planen var att testa en ny runda, antagligen lagom lång och med möjlighet till lite trav och eventuellt en kortare galopp. Murre traskade glatt på, skyggade för lite blandade saker, var pigg i traven och lite allmänt på tårna kanske.

 

Allt gick dock bra tills vi kom fram till en liten kulle. Där någonstans gömde sig en flock med osynliga vargar och det som började med en halvkvick backning utartade alldeles för snabbt till rejäla luftfärder. 

Jag, som inte är en helt oäven ryttare, vet när slaget är förlorat. På Murre handlar det oftast om att vi först är mer i luften än på marken eftersom han bockar så kraftigt, och sen börjar stå på bakbenen.

 

Då är det dags att hoppa av kvickt som en vessla vid första bästa tillfälle. Det finns ingen prestige i att skena runt okontrollerat på sådda gärden eller att ramla av och ha ångest över vart hästen tar vägen. 

 

Promenaden hem var en svettig utmaning som blev ännu svettigare när grannens hästar dök upp och jag inser att staketet är trasigt. Fyfasen alltså.

 

Men hästarna stannade kvar bakom den undre tråden och när vi kommit in till skogen igen och hittat en lämplig sten kravlade jag upp och kunde rida sista biten hem.

 

Dagen efter longeraer jag en fortsatt väldigt pigg häst.