Katarina

Torsdagen lugna uteritt blev inte alls som jag tänkt. Vi lyckades träffa på ett gäng kvigor (och alla som vet något om kor vet att kvigor är nyfikna, jobbiga jäklar) och Murre drabbades av total ko-skräck.

 

Han kastade sig ner för ett dike, fick panik, skenade ut på en åker, bockade, stegrade sig och jag satt väldigt, väldigt löst.

På väg ner mot marken med tyngdpunkten långt ifrån hästen hann jag tänka "Det är nu det sker. Det är nu jag ramlar av" innan jag på något mirakulöst sätt lyckades klättra rätt igen. Det hela skedde endast på grund av viljestyrka, eftersom jag var så himla rädd att tappa honom ifall jag skulle åka av.

 

Upp i sadeln, och sen hoppade jag av (mer kontrollerat) så snabbt det gick. 

 

Problem nummer två infann sig genast, att lyckas hålla hästen från marken utan att tappa. Det gick med nöd och näppe. Åkern vi trillat ut på var en skördad vall, så vi trampade i alla fall inte sönder massa känsliga grödor. Alltid något.

 

Försökte gå förbi kossorna igen men med ungefär samma resultat, så jag kravlade mig upp istället och red hemåt. Tog den absolut enklaste vägen, och vi kom hem utan bekymmer.

 

 

Berättade hela nära döden-upplevelsen för min gamla stallkompis efteråt, som mest tyckte det lät som vilken ridtur som helst som vi brukade vara ute på. Hennes förtroende för Murre är lite.. ehhh.. ja.

 

Efter en kort extra sväng klockade vi in på milen i alla fall.