Katarina

Igår red jag i solnedgången. Murre var pigg och lite stökig, precis som jag misstänkt att han skulle vara. Ingen idé att försöka med något arbete. Underlaget är lite tungt hemma, så vi varierade med skritt på asfalten. I övrigt var planen mest att rasta av lite och sitta kvar, typ. Han var nyfiken på omgivningarna och tyckte det var kul att komma ut (men gillade inte grannens lilla hund som ylade bakom en häck).

 

I morse red jag i soluppgången. Det kändes helt ärligt lite sådär. Murre ville inte fram för skänkeln riktigt, spårade inte och jag red säkert dåligt. Så vi sket i allt och red ut en sväng. Travade lite på en kort skogsväg (men vågade inte in i skogen pga alla vildsvin) och efter nästan en timme var vi hemma igen. Då såg fältet hemma helt plötsligt inbjudande ut och jag bestämde mig för att känna lite på galoppen.

 

Det gick dåligt.

Bara bockningar och stök och jag fick inte fram honom för fem öre.

 

Sen gick det bra!

Så vi körde på i bägge varven, han började komma upp lite med ryggen till mer arbete och fåglarna kvittrade.

 

 

Nu går han ute och gottar sig i hagen utan täcke.